-“Jag skriver ett mail till alla er som har visat ett intresse i att följa min resa, och som inte bara väntar spänt på slutresultatet utan som gärna följer med genom hela processen.” Sådär påbörjade jag ett mail som skulle gå ut till en skara trogna och nyfikna följare, men när jag började komponera ihop mailinglistan så insåg jag att det här var något jag kunde dela med alla. Eller som de bevingade orden min vän Bill Legas sa, “Martin, (Eller han använder Morfar, som alla i Skåne gör) -“Morfar, du inspirerar mig! Jag skulle vilja påstå att det är din plikt att berätta den här historian!” Ni har alla betytt väldigt mycket för mig genom olika skeden i livet, och ni känner alla till min dröm och att jag nu faktiskt är på väg! På min egna lilla skala som jag gått efter så har jag nu passerat 70%-sträcket mot att nå mitt mål. Att ha ett eget Paradis i paradiset.
Sätt på månadens musik och njut.
Jag startade resan den dagen då jag i årsskiftet 2009-2010 bestämde mig och tog steget och köpte ett stycke land på den lilla ön Gili Trawangan i Indonesien. 2000m². Det var ett vägval, och jag nådde det efter många års resande i Sydostasien i jakten på något som jag ännu inte visste vad det skulle bli. Land, 10% på väg. Detta följdes av ett år av eufori, följt av ett år av panik. Vad hade jag egentligen gjort? I stället för att köpa en lägenhet “en trygg investering” så hade jag köpt en bit mark utan någonting på, på en liten ö precis där stilla havet möter Indiska oceanen, på andra sidan jordklotet. Men jag tog mig samman och reste tillbaka någon gång under den här tiden. Jag fick inte så mycket gjort förutom lite pappersarbete och startade då upp företaget PT. Lost Paradise, LTD. i Indonesien. Jag började inse att jag måste axla situationen och reste tillbaka en gång till i slutet av 2011 och byggde ett första hus ute på ön. Jag var bara i Indonesien i 3 månader men lärdomen var enorm. Jag köpte material på Bali, eller jag köpte en stor hög med brädor som jag blev försäkrad om var ett hus, transporterade allt på lastbil, med färga över till grannön Lombok, vidare till norra delen av ön och med små båtar skeppades materialet vidare ut till Gili Trawangan där min mark låg och där huset skulle uppföras. Väl ute på ön transporterades materialet på hästkärror. Det finns ingen trafik på ön och myndigheterna har förbjudit all typ av motoriserade fordon på ön. (Detta är bara positivt.) Vid den här tidpunkten försökte jag bara fylla min själ med så mycket liv och positiv energi som möjligt. Jag hade land, jag hade 5 kokospalmer, och snart ett hus! Jag återvände till Europa och hade nu passerat 30%. Ändamålet med att bygga det här huset var inte att jag tänkte att jag skulle flytta ut till ön och börja leva vad som skulle ha blivit “ett hippieliv”. Även om min dröm alltid varit att leva ett liv i solen, dricka kall öl och leva ett bekymmerslöst liv, utan jag visste redan från början att jag skulle behöva mer pengar. Hur jag skulle få dessa pengar, det visste jag inte, men jag visste att att alla dörrar jag försiktigt öppnat på glänt, behövde mer säkerhet, i att jag faktiskt visste vad jag höll på med. Det räckte inte med att säga, “Jag har gjort något vansinnigt, jag har lagt alla mina pengar på ett stycke land på andra sidan jordklotet.” Men land och ett hus, nu började det likna något. Jag var tillbaka i Europa men jag ville bara tillbaka till Indonesien. Jag hade alltid filat lite på en affärsplan men nu var det på riktigt. Nu skulle jag ha en investor, och det snabbt! Jag låg på minus när jag kom tillbaka från Indonesien, och det för att jag innan jag lämnade landet stod inför valet att antingen resa och lämna kvar ett halvfärdigt hus, eller låna pengar och bygga färdigt och kunna låsa dörren bakom mig. Jag hade redan ifrån början lovat mig själv att inte skuldsätta mig under den här galna resan, men reson och logik talade för att jag skulle låna och slutföra husbygget. Jag kom tillbaka till Norge och 6 månader senare, efter att ha arbetat på Bölgen och Moi i Oslo (min gamla arbetsplats som jag lämnat för att resa till Indonesien.) Följt av en vintersäsong på Hemsedal Café, Hovden Alpinlodge och slutligen en Sommar på Sjömatrestaurangen Förste Reis på Hvaler, så gjorde jag någon gång omkring midsommar den sista avbetalningen på lånet och kunde nu åter blicka framöver. Affärsplanen! (Och tro mig, det är inte lätt att hålla i pengar när man jobbar i restaurangbranchen) Efter sommaren hade jag sparat ihop nog med pengar för att kunna trycka upp min affärsplan i 50 exemplar på Print House i Oslo. Affärsplanen skrev jag färdigt först under hösten efter att ha varit fri från arbete under tre månader och BARA fokus på att skriva affärsplan. Det var som en intensivkurs i företagsekonomi. Men resultatet var något jag var stolt över! Detta var då jag passerade 50%. Till er som har sett den, varit delaktiga i dess utformning och gett mig värdefulla råd på vägen. Tack. Jag tror och hoppas att ni också kände att jag vid det här laget menade allvar. Vintern kom och det var dags för mig att bege mig ut och finna en eller flera investorer. Jag hyrde ett litet rum hos en kompis och hans flickvän. Jag spenderade dagarna med att ringa runt, boka möten, träffa folk, sändas vidare till deras kontakter, även detta var en otroligt lärorik period. Efter 2 månader började jag få lite panik. Tänk om jag inte skulle lyckas? Då skulle hela projektet kollapsa. Jag intalade mig själv att det skulle gå. Och jag märkte väl att det skulle gå, frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ge upp. Det skulle inte längre vara mitt projekt. Jag skulle jobba hårt åt någon annan. Just det som jag så illa gärna försökte slippa undan. Vintern var mörk. Väldigt mörk. Pengarna började ta slut och jag som trott att jag vid det här laget skulle vara tillbaka på Bali och bygga min dröm, satt nu i ett litet rum i Oslo och skulle åter in i arbetslivet. Jag ville ta en paus ifrån Restaurangbranchen så jag tog mig an alla möjliga jobb genom bemanningsbyråer för att gå runt, tills jag en dag började fundera över hur mycket jag egentligen skulle behöva lägga undan, för att jag på egen hand skulle kunna fullfölja bygget. Jag hade precis halkat in på ett väldigt välbetalt men tungt jobb med möjlighet till mycket övertid. Dessutom fick jag erbjudande att jobba helger på Sjömatrestaurangen Förste Reis utanför Oslo. Jag räknade på det och insåg att jag efter bara några få månader, kanske 4 månader, MAX ett halvår skulle ha nog för att kunna bygga upp ett bra ställe! Det blev som en mani. Jag steg upp 5 på morgonen och bad om all övertid jag kunde få. Jag mådde dåligt när jag inte var instämplad på något jobb och kände som att varje sekund utan arbete var tvungen att fyllas med något annat produktivt. Allt fokus på Bali! 4 månader passerade, så 6 månader. Jag hade hela tiden trott att jag nu skulle vara på väg till Bali, men jag hade optimerat mina arbeten och mina utgifter så väl, så jag sparade otroliga pengar. Jag hade inget liv vid sidan av arbetet, men det gjorde inte så mycket. Det skulle ju komma en belöning senare! 2 arbeten blev 3, Två fulltider och ett extraknäck. 6 månader blev ett år, och slutligen efter 1,5 års arbete, 7 dagar i veckan, 400-450 timmar i månaden så var det dags att resa till Bali.
Att resa till Bali med tillräckligt med pengar för att kunna slutföra bygget av Lost Paradise, 70%.
Martin Vrana – Matlagningsbloggen 2015
Bilder från de gångna två åren, från mina arbeten och den lilla fritid jag hade.
Denna hamburgerstudie är inte definitiv. Det fanns många fler burgare som jag gärna skulle provat, lika så fanns det de som inte fick komma med. Om du inte kan få ett glas rött till din burgare så bör du heller inte äta den. (Øl funkar också.) Vilken hamburgare vann? Alla var goda som fan!
Matlagningsbloggen 